Han heter Diqqi-Björn. Kallas helt enkelt för "Dicki". Pappa är Vattnadals Quenelle och mamma är min underbara avelshona Lara *RIP*
Mycket engelsktypat i honom, och ett engelsktypat temperament, men ändå ett ovanligt BRA sådant. (som jag tycker då)
Tyvärr är det så med mushanar, att de luktar...
Mushonor luktar nästan inte alls, men mushanarna gör, och de gör det med flit! Det är deras sätt att markera revir.
Olika hanar luktar olika mycket, det har med dominans att göra också, och vi som avlar försöker få bort lukten så mycket som möjligt. Men de vackra engelska showmössen har ju avlats fram efter utseende i första hand, och då går det inte att ta hänsyn till doften också. I England och Europa håller musuppfödarna hundratals djur i uthus. Typ.
Jag vill ha SÄLLSKAPSMÖSS.
Men ... dessa två herrar Dicki och Ilk (Ilq-Björn, sista bilden här), är rena rama stinkbomberna. Och de har åkt ut. Jag kan inte ha såna i huset...
Med tid och avel ska stinket bort så mycket som möjligt ur min avel. Men jag måste också skaffa nytt blod där det finns att få tag i. Få in de egenskaper och gener som jag vill ha, inte bara som jag vill få bort :-D
Även om man bor i ett uthus (eller speciellt då) får man inte sitta ensam i en liten trång bur dagarna i ända. Det går jag inte med på.
De riktiga musburarna kan man använda på annat vis. Till exempel ta överdelen/gallerdelen, sätta på tvären över alltsammans, och låta mössen ha som klätterställning.
Så här ser Dickis bur ut. Öppen stor bur såklart! (Gallerburen - blågrön - som klätterställning syns överst till vänster i bild)
Och här är Ilq-Björn. Trevlig och snäll med engelskt rassel-temperament, ändå förhållandevis orädd och kommunikativ. Trevlig och fin grabb. Stor öppen bur här också förstås. Eget hembygge, eller hem-samman-sättning av diverse lådor, och nät.
Och nej, dom rymmer inte ;-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar